Tävlingsåret 2015

Jag det blev ju inte många tävlingar under 2015, höggravid och sen med en bebis så blev det typ ingen tävlingssäsong. Gimli har inte tävlat en enda gång.... Dock har han blivit pappa till två kullar, så han har 8 avkommor varav jag har en kvar här hemma vilket jag är super glad över!!

Batman han fick i alla fall göra två starter i Rallylydnad Fortsättningsklass,  ett blev godkänt, det andra resultatet blev nog 62 poäng och då hade han för mycket energi för han var bland de första att starta och det fungerar inte riktigt utan han behöver få bli trött innan han ska köra för i den andra starten fick han 93 poäng och det var ingen super runda.

Sen har han även fått åldern inne för agility, så under hösten fick vi börja intensivträna och se var vi låg för vi hoppades på tävlingspremiär på hemmaplan, och det blev det i November.
Två starter i hoppklass (vi är inte redo för agilityklassen än)en 3e och en 4e placering med två felfria lopp och TVÅ pinnar blev resultatet :)
Man kan inte få en bättre start och med en nervös matte och inte så samkörda så var vi inte super snabba men ändå tillräckligt.
Roligast var nog att husse, lillmatte och lillhusse kom och tittade och fick se de nollade loppen.

Så det var 2015, nu siktar vi på nya mål och massor av tävlingar 2016. Det känns bra att jag hade insett i förväg att vi inte behövde några mål under 2015 utan då skulle fokus ligga på bebisen så vi uppfyllde de mål vi hade och har börjat träna igen och är jätte tävlingssugna.

[Batman & Gimli] Agility och Valpar

I söndags var jag och hälsade på Gimlis valpar, träffade en valpköpare och skrev på papprena.
Valparna är helt underbara, de kommer direkt fram till en, vill gosa lite och busa massor, de är tydligen rätt vilda. De får träffa en del människor och familjen där de växer upp har hundar i olika storlekar och raser vilket jag tycker är jätte bra, dessutom bor det en katt där och det är alltid bra om valpar fått träffa allt möjligt innan de flyttar. Jag hade med båda barnen så att valparna fick träna även på det. 

På kvällen var det agility träning, och jag tror det var den bästa träningen någonsin.
Lisa var snäll och drillade mig så jag inte tittade så mycket på vad Batman gjorde utan sprang på och då hann jag göra mycket mer än vad jag trodde. Vi klarade massor av svängar och saker som vi aldrig har provat tidigare och höjderna verkar inte heller vara något problem.
Batman är verkligen en oslipad diamant och hade han fått börja agility med en duktigare förare så skulle han nog kunna gå hur långt som helst, just nu känns det som att det är jag som bromsar han.
Det enda vi just nu inte riktigt fixar är bommen, vi tränar på med kontaktfälten och kommer behöva träna det mycket, typ jätte massor men jag har inte riktigt bestämt mig ännu för om jag ska köra "två av två på" eller "runnings". Men det lutar åt runnings när vi behöver bli snabbare, men vi tränar även lite två av två på för att han ska lära sig vad jag förväntar mig av han. 

Planen är att bygga en balansbom på sen vintern så den är klar till våren så kan vi nöta runnings bara det inte är så halkigt ute :) Har även fått hem min trick trainer som jag kommer använda till lite av varje.

[Gimli] när det som inte får hända ändå händer

När man har valpar så finns det vissa saker som absolut inte får hända.
Valpar som dör, valpar eller mamma som blir sjuk-a, eller mamma som dör.

I fredags fick jag ett sms om att fina älskade Maya hade dött, hon hade tryckt ner huvudet i en tom 4kg fodersäck och fastnat. De kom hem och fann henne på golvet, de gjort hjärt och lungräddning som fungerade men hjärtat orkade bara slå några slag så gav det upp igen och då fanns det verkligen inget mer att göra... nu började kampen för valparna istället.
För valpar på två veckor kan varken äta kissa eller bajsa utan mamma så mjölkersättning och nappflaska, flaska som en del hatade, ersättning som vissa valpar tyckte var jätte äckligt.
När valparna inte vill ha ersättning så börjar det en kamp om liv och död IGEN.

Jag åkte ner lördag morgon för att finnas där för uppfödaren och för att hjälpa till. Vi lyckades få tag i en amma som kunde komma så vi dessutom slapp flytta valparna vilket nog är bäst i det där läget för uppfödaren behöver valparna för att fokusera på annat än det hemska som har hänt och valparna får stanna i sin trygghet. Amman med namnet Ronja är en jätte trevlig tik som älskar människor och hundar, även katten gick jätte bra och valparna fick äta.

Eftersom hon inte var i full produktion av mjölk så blev det lite stödmatning av både Ronja och valparna och efter lite mer än 12 timmar så tog hon till sig dem så hon började tvätta och fixa med hygienen på bebisarna.

Fast jag bara har pappan till valparna så har det här tagit en hel del energi och man man har svårt att slappna av för man vill veta hela tiden att valparna mår bra. När uppfödaren dessutom är en nära vän till mig så finns det verkligen ingen tvekan om att man ska finnas där till varje pris och göra allt man kan. Jag fick klippa klorna på småttingarna i lördags och det kändes så bra med något så vardagligt och de är små tjocka fighters så jag hoppas och tror att allting nu kommer bli bra.

Det tuffa är att uppfödaren nu lägger ner kenneln, hon ska behålla en hanvalp, och skulle helst se att någon tar en tik så att Maya får finnas kvar och att det barnbarn till henne i framtiden.

 Om någon vecka ska jag dit igen och pussa på prinsarna och prinsessorna, jag hoppas jag inte kommer fortsätta vilja ta hem allihopa och leka hökmorsa utan inse att de kommer få helt underbara hem dit de kommer få flytta....